Predikan Ninna Edgardh

Nordisk liturgisk netværk

Predikan av Ninna Edgardh

 

Första läsningen Uppenbarelseboken 21:9–11, 22–25

Och en av de sju änglarna med de sju skålarna som var fyllda med de sju sista plågorna kom och talade till mig och sade: ”Kom, jag skall visa dig bruden, Lammets hustru.” Och han förde mig i anden upp på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som kom ner ur himlen från Gud, full av Guds härlighet. Och den lyste som den dyrbaraste ädelsten, som en kristallklar jaspis. Något tempel såg jag inte i staden, ty Herren Gud, all¬ härskaren, är dess tempel, han och Lammet. Och staden behövde varken sol eller måne för att få ljus, ty Guds härlighet lyser över den, och Lammet är dess lampa, och folken skall leva i detta ljus. Jordens kungar kommer med all sin härlighet till den staden, och dess portar skall aldrig stängas om dagen – natt blir det inte där.

 

Andra läsningen Första Korinthierbrevet 15:44–49

Det som blir sått som en kropp med fysiskt liv uppstår som en kropp med ande. Finns det en kropp med fysiskt liv, så finns det också en med ande. Och så står det skrivet: Den första människan, Adam, blev en varelse med liv. Men den siste Adam blev en ande som ger liv. Det andliga kommer alltså inte först, utan det fysiska; därefter kommer det andliga. Den första människan kom från jorden och var jord; den andra människan kom från himlen. Som den jordiska var, så är också de jordiska, och som den himmelska är, så är de himmelska. Och liksom vi blev en avbild av den jordiska, skall vi också bli en avbild av den himmelska.

 

Evangelium Matteusevangeliet 5:14–16

Ni är världens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren, så att den lyser för alla i huset. På samma sätt skall ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er fader i himlen.

Himlen är här. Det är namnet på utställningen som pågår i Domkyrkan. Många av oss som samlats här idag ska delta i det nordiska gudstjänstnätverket Leitourgias årskonferens, som nu inleds och vi ska få en visning av utställningen efter gudstjänsten.

Men himlen är här är inte bara namnet på en utställning. Det är en sammanfattning av evangeliet om Jesus Kristus, det som hela den kristna kyrkan genom alla tider bygger på. Himlen, Guds rike, är inte långt borta från någon enda av oss. Nej, himlen är här.

Ändå är det svårt att tro på. När vi bläddrar i dagstidningen över frukosten eller slår på teven på kvällen. När vi ser hur mycket ont vi människor kan göra varandra, när vi själva eller andra drabbas av oförskyllt lidande. Syrien och Gaza, ebola och Kobane, Kyotoavtalets mål som är mer avlägsna än någonsin. Himlen känns långt borta och vi frestas vända bort blicken, satsa på oss själva och det lilla livet, det som kanske ändå till en liten del går att kontrollera.

Vi som växt upp under andra halvan av 1900-talet tror jag är rätt unika i världshistorien. Vi fostrades in i en speciell anda, där allt föreföll möjligt. Vi växte upp i en modern utopi. Vi kunde bygga ett folkhem. Vi kunde bygga en välfärdsstat. Vi kunde skicka astronauter till månen. Så klart vi också skulle kunna bygga en himmel på jorden. Allt föreföll inom räckhåll.

Uppenbarelsebokens visionära ord om det rike som en gång ska komma, då den heliga staden Jerusalem kommer ned från himlen full av härlighet, det föreföll fullt möjliga att realisera med mänsklig ansträngning, om bara vetenskap och politisk rättvisa fick gå hand i hand. Moderniteten var på god väg att bygga Guds rike på jorden. Och bäst skulle det gå om vi gjorde oss av med religiös fromhet, kyrka och gudstjänst. Sådana hinder blev liksom distraktioner från vårt fokus på det viktiga, den sociala ingenjörskonsten, jämlikheten och reformerna. Uppenbarelseboken beskriver en utopi när Gud blivit allt i alla och inga tempel längre behövs. Vi trodde det var dit vi hade nått på 1900-talet. Navelsträngen till Gud kunde kapas och människan äntligen bli myndig.

Men så han verkligheten ifatt oss. Redan 1962 började marinbiologen Rachel Carson ropa, som en gammaldags profet. I sin bok Tyst vår varnade hon för hur vår jakt efter lyckan på jorden riskerade att göra oss blinda för vad vi ställde till med, hur användningen av miljögifter inom jordbruket hotade djurlivet på jorden. Hennes efterföljare har öppnat våra ögon för att problemen är mycket större än så, att glaciärer smälter, att bina dör och växterna inte kan pollineras, att koldioxidutsläppen fortsätter att öka.

Jag tror att fler av oss idag inser att vår mänskliga förmåga, hur mycket vi än anstränger oss, alltid tycks komma till en gräns och alltför ofta riskerar att vändas i sin motsats, i barbari, förföljelse, orättvisor, exkludering av grupper av människor, av nationer, i krig, i rovdrift på djur och natur.

Vi kan sträva efter att bygga ett himmelrike på jorden, vi kan sträva efter att få allt större kontroll över både liv och död, vi kan och ska stå upprätta i vår myndighet och vårt ansvar som människor, men samtidigt vet vi att det är bara Gud som skapar liv. För att stå i kontakt med den livgivande kraften måste vi också släppa kontrollen, måste vi lämna över våra liv och stå i relation, till varandra, till skapelsen och till själva den livsström som går genom världen.

Vi ger den olika namn. Nåden har vi ofta kallat den i vår lutherska tradition. Flödet eller livsströmmen kanske vi säger idag. Utan kontakt med det flödet, i en värld utan Gud, en värld lösryckt från sina förtöjningar, blir himlen lätt till ett helvete, utopin en realiserad dystopi.

De senaste årtiondena har det börjat talas om religionens återkomst och ett postsekulärt samhälle. Kanske är det där vi är. Kanske är det då vi börjar se oss över axeln, titta nedåt marken och ser vart rottrådarna löper. Kanske är det då vi samlas runt en utställning med föremål från 1000 år tillbaka i Uppsala domkyrka och förundras över hängivenheten, konstfärdigheten och skönheten.

Men vad säger oss de gamla tingen egentligen?

Säger de månne detsamma som aposteln Paulus försöker förmedla till de kristna i Korint? Ni försöker skilja ut er och skilja världsligt från andligt, materien från det gudomliga. Men det går inte. Allt hör obönhörligen samman och ju mer ni försöker skilja ut, ju svårare får ni det.

När vi om en stund går runt i utställningen kommer vi att se några ord som med postsekulär neonskrift ropar sitt budskap över högaltaret längst fram i kyrkan, men budskapet är inte nytt, utan gammalt som kyrkan själv: ”Where one is the other must be”.

Där en är, där måste den andra vara.

Orden är mångtydiga och konstnären Mats Hjelm har säkert avsett dem att vara det. Orden har sin bakgrund i en tolkning av den kristna nattvardsmåltiden och Kristi närvaro i dess olika element. Men de är också en god sammanfattning av Paulus budskap i texten vi lyssnade till. Anden och kroppen hör samman. Där den ena är där måste den andra vara. Annars blir det fel.

Annars går vi sönder, som människor. Annars går vår värld sönder.

Och det är inte till det vi är skapade, utan till att höra samman ”Where one is the other must be”. Där kroppen är där måste anden vara. Där någon del av samhällskroppen lider där måste vår uppmärksamhet vara. Där någon del av oss förringas och förnedras, där måste Anden få komma med nytt liv.

Så samlas vi till gudstjänst för att än en gång med kyrkofadern Augustinus ord få ta emot det som vi är, få ta emot Kristi kropp, för att bli det som vi är skapade att vara, ande och kropp, världens ljus, en stad på berget, samlade inte för att klara oss själva, utan för att be om att få vara en ansvarig del av den stora kärlekens flöde i världen.

 

Att Leitourgia är ett nordiskt nätverk betyder att deltagarna talar och skriver på sitt eget språk (med undantag för isländska och finska), vilket också avspeglas i hemsidans språkliga variationer.

 

For mere information om Leitourgia: kontakt styrelsen

 

Webmaster: Martin Rønkilde